Southward bound, del 4 – finalen

Dag 2 och 3, eller rättare sagt 2,5 – ity tåget hem gick redan vid tretiden på eftermiddagen – tillbringades med jobbrelaterade möten. På så vitt skilda venues som Espresso House, Mello Yello, Barista, Hotell Tunnel(e)ns frukostmatsal, La Bonne Vie och Vigårda Malmö. Just det där är kanske något jag saknar i Nora; träffpunkter. Jag har i och för sig redan redogjort för Golvtjänsts förträfflighet i det avseendet – men vill man sitta ner över en kopp kaffe eller rentav ett glas öl/vin/sprit/alkoholfritt alternativ är utbudet tämligen skralt. Visst, vi har Da Capo för kaffet, och Bryggerikrogen för allt det andra, men det förra inbjuder inte riktigt till häng – och det senare etablissemanget håller bara öppet torsdag t o m lördag så här off season. Stadshotellet håller sig i och för sig med en pub jag inte provat, men menyn inger inget vidare förtroende … Nåväl, jag kan ha fel – återkommer sannolikt med recension så småningom.

chicken
Vårkyckling på La Bonne Vie i Malmö. Breakfast for champions.

Turnerande rockorkestrar och nyrik fastighetsgulasch har numera ersatts av rosenkindade tyskar med powerpointpresentationer i blick.

På tal om hotell, ja. Jag var inbokad på Hotell Tunnel(e)n andra natten – ett ställe på vilket jag inte satt min fot sedan sent 80-tal, då en herre vi kan kalla Frans Kramer skötte ruljangsen. Eldkvarns Per ”Plura” Jonsson har beskrivit miljön som den var på den tiden i sitt epos ”Svart blogg”, och till hans rapport finns egentligen inget att tillägga. Jag nöjer mig med att konstatera att dåtidens gästblandning av turnerande rockorkestrar och nyrik fastighetsgulasch numera ersatts av rosenkindade tyskar med powerpointpresentationer i blick, och att det numera serveras bastant hotellfrukost i de medeltida källarvalv där en gång de prominenta köksmästarna Leif Mannerström och Crister Svantesson huserade. Samt att jag fick mig tilldelat det kanske märkligaste hotellrum jag någonsin övernattat i.

tunneln
A room with a view. Not.

Jag sov gott i alla fall. Och det var billigt.

60 av 100 i #Blogg100

Nästa inlägg: TBD

Southward bound, del 3

Första natten tillbringades i Stenkällan, Husie. Ett lummigt och trevligt villaområde just ost-sydost om Malmö. En sen supé bestående av korv från Taylors&Jones (Den skånska generalagenten för dessa produkter är f ö ingen mindre än Korvhuset, med butik bl a på Västra Kanalgatan. Rekommenderas varmt.) med linser anrättades av gästen. Givet värdens profession (Apple Retail) pratades det en del datorer, ljud, och digitala skiften, men då familjen i likhet med Hustrun, Dottern och mig flyttat in i ett halvgammalt hus som i mångt och mycket burit deprimerande och/eller rätt och slätt förbryllande spår av Husets Tidigare Ägare kom vi snart in på väsentligheter. Efter att ha muttrat diverse otidigheter om de just nämnda och deras respektive illdåd höjde vi blicken en smula och pratade villaägarprojekt. Som trädäck. Deras var nästan färdigt – jättefint. Och jag, jag har planer. Jag hoppas få återkomma till dessa.

tradack

Nåväl – tidig arbetsdag väntade för samtliga nästa morgon, så någon riktig uppesittarkväll blev det inte.

Dag 2 inleddes med DM i stadsorientering – familjens tre söner skulle slussas runt till varsin förskola/skola. Ett äventyr – fyra bubblande energiknippen (jo, tre barn – men även pappan är något av ett kvicksilver) i bilen.

kids

Förskolan låg dessutom i princip vägg-i-vägg med Systembolaget Kungsholmstorg vilket ju var väldigt praktiskt emellanåt.

Jag tappade orienteringen fullständigt redan då vi rullade ut på Källbogatan, och tankarna gick till förskolelämningen på Kungsholmen. Där var det så välsignat ordnat att man kunde bära Dottern hela vägen, från dörr till dörr, de där morgnarna när hon mycket hellre ville vara hemma. 99 steg. Förskolan låg dessutom i princip vägg-i-vägg med Systembolaget Kungsholmstorg vilket ju var väldigt praktiskt emellanåt. (”– Det är OK, älskling! Jag kan hämta på fredag!”)

Numera tar även vi bilen, då Dotterns nuvarande förskola ligger en bit ut. Men det kan det vara värt. ”En bit ut” innebär nämligen att den ligger helt nära såväl skog som vatten, och att såväl lokaler som lekplats är många gånger större än de Stockholms förskolor i allmänhet kan erbjuda. Systembolag eller ej.

59 av 100 i #Blogg100

Nästa inlägg: Southward bound, del 4

Southward bound, del 2

Så inledde jag då min promenad, i motvind och hällande regn, som så ofta i den här staden. Jag gick Kalendegatan upp för att sedan snedda in på Gustav Adolfs torg, varpå jag fortsatte på Södra Förstadsgatan i riktning Triangel(e)n. Just den sträckan var navet i min tillvaro för 15 år sedan. Jag bodde på nr 25, och var bekant med åtminstone någon av personalen i varje butik i kvarteren. Men, jag kunde konstatera att scenen har förändrats. Å ena sidan tämligen själlösa bjässar som HM, Cubus och Espresso House (numera – annat var det när paret Asker själva fungerade som baristi), å andra sidan verksamheter som inte riktigt ger intryck av att ha framtiden för sig. Ingen nämnd, ingen glömd. Njaee, ingen upplyftande syn direkt. Anyway – vem behöver HM eller Cubus när Prästgatan, shoppingstråket hemmavid, bl a rymmer Thomas Kläder? ”Med ett brett sortiment av märkeskläder för både dam och herr finns det något för alla, gammal som ung till både vardag och fest.”

Själv har jag inte varit i trakterna sen början av 90-talet, och då var det bara för att jag råkade ta bussen åt fel håll.

Efter en snabb visit på Storgatans kultur- och nöjespalats Bullen a k a Två Krögare a k a Bull’s Eye (men det där sista är det knappt någon som minns) tog jag mig vidare till Röda Nejlikan där gamla goda vännerna David Kallòs och Lars Hector numera bespisar alla som till äventyrs vågar sig till kvarteren kring Värnhemstorget. Själv har jag inte varit i trakterna sen början av 90-talet, och då var det bara för att jag råkade ta bussen åt fel håll. Gissa om jag tycker att torget i Nora är mysigare?

varnhembychrister
Värnhemstorget. Vad det saknar i charm tar det igen i fukt. Foto: Christer Brandsvig.

David och Lasse har hursomhelst, med benägen inredningshjälp från arkitekten SAR Abelardo Gonzalez skapat en ombonad och helskön liten restaurang. Dessutom känns det som att man för vidare en stolt marknadsföringstradition sen Lasses Trocadero-dagar …

david
David har inte tappat greppet. Sparriskalas på gång!

58 av 100 i #Blogg100

Nästa inlägg: Southward bound, del 3

Southward bound

Så styrde jag kosan mot Malmö – för första gången på mycket, mycket länge. Jag tillbringade i och för sig en dryg vecka i kvarteren kring Caroli under Malmöfestivalen 2014, då gode vännen – my brother by another mother, som det blev – Janne och jag becknade prima färskkorv med delikata tillbehör från vår foodtruck Korvmagasinet Express, men det räknas inte riktigt. Caroli Kyrkoplan samt diskrummet på Malmborgs var i princip det enda vi såg av staden, och nätterna tillbringades utan undantag i gästrummet hos väldigt goda vänner i Skegrie. Så bortsett från den sejouren tror jag inte jag varit i Malmö sen 2010.

Var jag på väg mot Köpenhamn? Eller hade jag av misstag fått i mig något belladonnapreparat?

Första chocken kom när tåget rullade in i Malmö. Jag hade precis noterat att även om Sydsvenskan flyttat in till centrum står den ensamma skrapan kvar vid Spillepengen, då plötsligt allt ljus försvann! Jösses! Var jag på väg mot Köpenhamn? Eller hade jag av misstag fått i mig något belladonnapreparat? Det visade sig att tåget stannade under Malmö C. Jag samlade ihop mitt bagage och följde med strömmen ut i en katakombmiljö som, slog det mig, föreföll vagt bekant från diverse deprimerande inslag i tevinyheterna om flyktingströmmar och gränskontroller. En rulltrappa ledde så småningom upp och ut – men väl utkommen i dagsljuset var det dags för nästa chock: någon har integrerat Malmö Centralstation med Månbas Alpha utan att informera mig. Bara sådär.

malmo-c1
Vafalls?

Djupt skakad inledde jag så en stadspromenad, i vilken jag försökte ta in det nya, uppdaterade Malmö med en småstadsbos ögon. Hur det gick? Det har jag för avsikt att redogöra för i nästa inlägg.

57 av 100 i #Blogg100

Nästa inlägg: Southward bound, del 2

Elektrikern kom på besök

Elektrikern kom på besök – egentligen bara för att fixa till ett uttag i badrummets kommod. Plus den därmed obligatoriska jordfelsbrytaren. Och för att installera vår nya spishäll med tillhörande ugn. (Som tidigare nämnts gav först spis och sedan ugn upp andan ungefär samtidigt som det blev klart att jag i samband med Hustruns boxcamp ska servera hennes adepter en ganska omfattande lunchbuffé.)

halogen

Utvecklingen inom hushållselektronik har gjort att salig veterinärens 6A-lösningar inte längre riktigt håller måttet.

Ett par armaturer skulle ses över också – bl a den fina rampen med halogenlampor som utgör en tämligen rejäl del av kökets arbetsbelysning. Sist men inte minst skulle elektrikern fixa till lite kablar som hängde och slängde på Bunkerns utsida, kabelrester som vittnade om ännu ett märkligt och/eller oavslutat projekt initierat av Husets Tidigare Ägare. Han passade även på att uppdatera proppskåpet – utvecklingen inom hushållselektronik har gjort att salig veterinärens 6A-lösningar inte längre riktigt håller måttet.

Ja, vad kan jag säga? Det var tänkt att ta ett par timmar – men det blev en heldag. Och jag börjar nu så smått bygga upp empirisk erfarenhet av det här som i princip alla husägare jag känner någon gång ventilerat alternativt jämrat sig över: med ett äldre hus blir aldrig någonsin riktigt färdigt. Det finns alltid något mer att göra. Samtidigt balanseras den där tilltagande Sisyfos-känslan av att åtgärder som att fixa el och belysning ger synnerligen konkreta resultat. Jag tror det är viktigt att ta med den balansen i planeringen inför fortsättningen. (Jag är mycket medveten om att sista meningen kan vara det i särklass mest banala yttrande ni hittills läst i den här bloggen. Men, you ain’t seen nothing yet, som BTO brukar sjunga.)

56 av 100 i #Blogg100

Nästa inlägg: TBD

Sometimes it snows in April

Det var idag det skulle ske. Pallkragarna, de i denna min blogg så flitigt omskrivna, skulle placeras ut. Inoljade och fina skulle de fyllas med lika delar jord och naturgödsel innan sådd. Tvivelsutan vårens höjdpunkt ur den nyblivne hemodlarens perspektiv, föreställer jag mig. Men alla sådana planer kom på skam, ity Kung Bore i vad jag hoppas var en sista spasm fördrev denna så lovande aprilsöndag genom att varva hagel med snöblandat regn.

 

bordet
Vårt fina utomhusmöblemang hade dock redan fått ett par omgångar teakolja, så där torde ingen skada vara skedd.

 

Tji fick jag, således. Gröna fingrar? Snarare blåfrusna. Det blev till att utöva agrar verksamhet inomhus istället – omplantering av Dotterns och mina hittills (peppar, peppar) tämligen framgångsrika försök i den vägen. A work in progress – bilder kommer nästan säkert i morgon.  

”Hata” är ett väldigt starkt ord, som vi rent allmänt skulle tjäna på att reservera för helt andra företeelser.

De uppmärksamma läsarna har vid det här laget noterat att den löpande texten i detta inlägg är lila. Tillsammans med valet av rubrik blir det min tip o’ the hat till den store lille musikern från Minneapolis: Prince, som häromdagen gick bort alldeles för tidigt. Hans musik står inte att finna på Spotify, så här hemma har de två album jag har i datorn spelats rätt flitigt – fram till att en tidigare kollega och god vän tipsade om att i princip hela Prince produktion står att finna hos streamingtjänsten vi älskar att avsky (för ”hata” är ett väldigt starkt ord, som vi rent allmänt skulle tjäna på att reservera för helt andra företeelser): nämligen Tidal. 30-dagars provabonnemang på den tjänsten är helt gratis, om man använder den här länken: http://tidal.com/se/try-now
Tack igen, Anna.

55 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Senaste nytt

Senaste nytt – som alltid ur ett synnerligen lokalt perspektiv.

Först av allt: jag refererade i mitt förra inlägg till ett av M&Ö:s arbeten som fortfarande hänger på min vägg. Utan att visa bild. ”Tanklöst”, tror jag är ordet. Här är det i alla fall. För Moderna Muséet, 1968.

moderna

Sådärja. Åter till ordningen.

  1. En såväl flitig som minnesgod bloggläsare kan möjligen erinra sig att jag i ett tidigare inlägg uttryckt min djupt kända tillfredställelse över att Mohammed från Aleppo slagit upp dörrarna till Orientalisk Livs här i Nora. Nu sätts såväl Mohammed som jag på prov. I samband med ett av Hustrun arrangerat boxcamp ska jag utfodra ett tiotal pugilister med marockansk/libanesisk buffé. Hummus, Baba Ganouj, Mahmara, Fattoush – you name it. It’s all gonna be there. Och jag är bara lite nervös.
  2. Hustruns boxcamp innebär också samarbete med Noras i särklass bästa krog: Bryggerikrogen. Som ett led i förberedelserna ska vi träffa källarmästarinnan Veronica över lunch här hemma i Bunkern. Och vem ska laga maten? Jag. Och det gör mig mycket nervös. Inte minst som spisen, daterad nådens år anno 1989 rasade i tisdags. Men det blir nog bra.
  3. Jag är förkyld. Fruktansvärt förkyld. A bad case of mancold if there ever was one. Detta har bl a fått till följd att publiceringstakten av mina blogginlägg blivit lite ryckig. Närmast spastisk, faktiskt. Så, som det kan heta i andra sammanhang: ”Det är inte du – det är jag.” Men i och med detta inlägg ska jag i alla fall ha hamnat i rätt takt igen. Ett inlägg om dagen i 100 dagar, är det ju sagt. #Blogg100. Or bust. Typ.

54 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD