Elektrikern kom på besök

Elektrikern kom på besök – egentligen bara för att fixa till ett uttag i badrummets kommod. Plus den därmed obligatoriska jordfelsbrytaren. Och för att installera vår nya spishäll med tillhörande ugn. (Som tidigare nämnts gav först spis och sedan ugn upp andan ungefär samtidigt som det blev klart att jag i samband med Hustruns boxcamp ska servera hennes adepter en ganska omfattande lunchbuffé.)

halogen

Utvecklingen inom hushållselektronik har gjort att salig veterinärens 6A-lösningar inte längre riktigt håller måttet.

Ett par armaturer skulle ses över också – bl a den fina rampen med halogenlampor som utgör en tämligen rejäl del av kökets arbetsbelysning. Sist men inte minst skulle elektrikern fixa till lite kablar som hängde och slängde på Bunkerns utsida, kabelrester som vittnade om ännu ett märkligt och/eller oavslutat projekt initierat av Husets Tidigare Ägare. Han passade även på att uppdatera proppskåpet – utvecklingen inom hushållselektronik har gjort att salig veterinärens 6A-lösningar inte längre riktigt håller måttet.

Ja, vad kan jag säga? Det var tänkt att ta ett par timmar – men det blev en heldag. Och jag börjar nu så smått bygga upp empirisk erfarenhet av det här som i princip alla husägare jag känner någon gång ventilerat alternativt jämrat sig över: med ett äldre hus blir aldrig någonsin riktigt färdigt. Det finns alltid något mer att göra. Samtidigt balanseras den där tilltagande Sisyfos-känslan av att åtgärder som att fixa el och belysning ger synnerligen konkreta resultat. Jag tror det är viktigt att ta med den balansen i planeringen inför fortsättningen. (Jag är mycket medveten om att sista meningen kan vara det i särklass mest banala yttrande ni hittills läst i den här bloggen. Men, you ain’t seen nothing yet, som BTO brukar sjunga.)

56 av 100 i #Blogg100

Nästa inlägg: TBD

Annonser

Mikrodramats aktörer, del 4

1956 stod alltså huset –Villa Åkerström – färdigt, och veterinären med familj flyttade in. Verksamhet och boende under samma tak – verksamheten i nordväst, boendet i sydost. Ungefär så här blev det:

1956

Som synes generösa utrymmen. Boytan är uppmätt till 205 kvm, sen tillkommer ytterligare ca 50 i form av diverse förråd samt integrerat varmgarage. (Jodå, för ett sådant var det noga med att man hade när man skulle bo i fin villa på 50-talet.)

”Pappa, kan du följa med mig och kissa? Jag har glömt vägen till toan.”

Att flytta från en 2,5:a på Kungsholmen till det här blev lite speciellt. Inte minst för Dottern, snart 4. ”Pappa, kan du följa med mig och kissa? Jag har glömt vägen till toan.”

Några förändringar har så klart gjorts sedan 1956, och några till lär det bli. Veterinären bodde kvar till 1989, varvid fastigheten försåldes och nya ägare kom in i bilden. Det tänkte jag berätta mera om i morgon.

Nr 9 av 100 i #Blogg100

I morgon: ”Men kära nån, hur tänkte de här?”

Mikrodramats aktörer, del 3

Dags att presentera den sista aktören – huset. Slänten 2, Bunkern, Villa Vera. Kärt barn har redan många namn. 1955 gav veterinären Åkerström arkitekten Brink uppdraget att rita en byggnad som skulle rymma såväl mottagning/klinik som bostad åt veterinären med familj. Sagt och gjort. Brink inkom med ett antal förslag – till dags dato har vi hittat tre sinsemellan ganska olika planlösningar, och sökandet går vidare.

villavera_x

Den kritvita eternitfasaden (som enl obekräftade uppgifter inte tvättats sen 1989) har grånat en del.

Hur som helst stod fastigheten färdig 1956, och 1961, när familjen bott in sig ordentligt togs detta flygfoto, som tidigare nämnde Åke Mossberg försett oss med. En hel del har förändrats sen bilden togs; tomten har styckats av efterhand och är nu begränsad till aningen behändigare 1500 kvm, och den kritvita eternitfasaden (som enl obekräftade uppgifter inte tvättats sen 1989) har grånat en del. Men, med en bra skumpistol och en dunk oxalsyra ska det bli ändring på det framåt våren.

Pergolalösningen är borta – kan möjligen bli fråga om en sådan igen, Hustrun och jag har emellertid lite olika uppfattningar i frågan … Vi får se. Ett par japanska prydnadsträd har vidare tillkommit på gräsytorna framför den brandkårsröda hammocken (som inte heller den finns kvar.)

Nr 8 av 100 i #Blogg100

I morgon: ”Mikrodramats aktörer, del 4”

Mikrodramats aktörer, del 2

Jag nämnde veterinären, Dr. Åkerström i min senaste bloggpost, som husets första ägare. Faktum är att han var mer än så – han var husets beställare. Det var Dr. Åkerström som 1955 gav den prominente arkitekten Nils G Brink i uppdrag att rita något som kunde tjäna som kombinerad veterinärmottagning och bostad åt Åkerström med familj.

En av mina föresatser i det här bloggprojektet är att ta reda på lite mer om arkitekten. Stay tuned för rafflande uppdateringar.

Det gjorde Brink – med den äran. Se där ytterligare en aktör i mikrodramat. Men vem var han? 1964 års upplaga av ”Vem är vem?” ger följande vid handen:
BRINK, NILS G, arkitekt SAR, Örebro, f. i Sthlm 29/1/12 av Gustaf B o Anna Berg.
KTH 36, eg arkit:verksamhet sed 37. – Ordf Örebro ing:klubb 52-54, Örebro byggn:fören 57-58, styr:led SAR o ordf Mellan-Sve:s arkit:fören 49-55, medl FrimO. – Bl. arb: Karlskoga, Örebro Falkpgs o Falu las, Mellringe mentalsjh, Kvinnersta lantm:sk, Degerfors medb:hus o ålderd:hem, Laxå kronikerhem, Lidkpgs sjuksk:sk, Karlskoga komm:hus, Eklundens folksk. – Skr: art i sjh:frågor.
– Hobby: golf
Gift 2) 50 m Catherine Wood f 11, dtr t kyrkoh Fredrick W o Catherine Fell.”

En av mina föresatser i det här bloggprojektet är att ta reda på lite mer än så om arkitekten. Stay tuned för rafflande uppdateringar.

Nr 7 av 100 i #Blogg100

I morgon: ”Mikrodramats aktörer, del 3”

Mikrodramats aktörer

Jo, rollistan omfattar förutom yours truly naturligtvis även den övriga familjen: Hustrun (författare/skribent/boxningstränare/motvillig entreprenör) och Dottern (treochetthalvt, snart fyra – ivrigt väntande på förskoleplats). Samt, de sedan länge försvunna men på sätt och vis ändå i högsta grad närvarande: Husets Tidigare Ägare. Tänk Keyser Söze i ”The Usual Suspects”.

usualsuspects

En figur som ingen riktigt träffat – och vars ondska och förslagenhet just därför efterhand antagit närmast mytiska proportioner.

Nu vill jag inte på något sätt påstå att någon av Husets Tidigare Ägare skulle varit särskilt ondskefulla. Tvärtom, på bilden nedan ser vi en stilstudie av dåvarande distriktsveterinären Åkerström, husets förste ägare, såvitt jag kan bedöma varsamt utövande sin profession.

akerstrom

Att veterinären vid ett tillfälle ska ha blivit så stressad av en trilskande fjording att han istället av misstag stack hästens ägare i låret med sprutan, det tror jag bestämt är en skröna.

Bilden har vi fått från Åke Mossberg, fotograf, genealog och innehavare av Fotocentralen i Nora. Han visste också att berätta att han minns Dr. Åkerström som en synnerligen trevlig karl. Samme Mossberg delgav mig också uppgiften om att Dr. Åkerström sin yrkesbana till trots var lite rädd för både hundar och hästar – men att veterinären vid ett tillfälle ska ha blivit så stressad av en trilskande fjording att han istället av misstag stack hästens ägare i låret med sprutan, det tror jag bestämt är en skröna.

Nej, som sagt – i likhet med Keyser Söze på något sätt ständigt närvarande, men knappast”ondskefulla”. Däremot har jag vid mer än ett tillfälle känt mig föranledd att tänka ”Men kära nån då – hur tänkte de här?” Men det får bli en egen bloggpost.

Nr 6 av 100 i #Blogg100

I morgon: ”Mikrodramats aktörer, del 2”