Elektrikern kom på besök

Elektrikern kom på besök – egentligen bara för att fixa till ett uttag i badrummets kommod. Plus den därmed obligatoriska jordfelsbrytaren. Och för att installera vår nya spishäll med tillhörande ugn. (Som tidigare nämnts gav först spis och sedan ugn upp andan ungefär samtidigt som det blev klart att jag i samband med Hustruns boxcamp ska servera hennes adepter en ganska omfattande lunchbuffé.)

halogen

Utvecklingen inom hushållselektronik har gjort att salig veterinärens 6A-lösningar inte längre riktigt håller måttet.

Ett par armaturer skulle ses över också – bl a den fina rampen med halogenlampor som utgör en tämligen rejäl del av kökets arbetsbelysning. Sist men inte minst skulle elektrikern fixa till lite kablar som hängde och slängde på Bunkerns utsida, kabelrester som vittnade om ännu ett märkligt och/eller oavslutat projekt initierat av Husets Tidigare Ägare. Han passade även på att uppdatera proppskåpet – utvecklingen inom hushållselektronik har gjort att salig veterinärens 6A-lösningar inte längre riktigt håller måttet.

Ja, vad kan jag säga? Det var tänkt att ta ett par timmar – men det blev en heldag. Och jag börjar nu så smått bygga upp empirisk erfarenhet av det här som i princip alla husägare jag känner någon gång ventilerat alternativt jämrat sig över: med ett äldre hus blir aldrig någonsin riktigt färdigt. Det finns alltid något mer att göra. Samtidigt balanseras den där tilltagande Sisyfos-känslan av att åtgärder som att fixa el och belysning ger synnerligen konkreta resultat. Jag tror det är viktigt att ta med den balansen i planeringen inför fortsättningen. (Jag är mycket medveten om att sista meningen kan vara det i särklass mest banala yttrande ni hittills läst i den här bloggen. Men, you ain’t seen nothing yet, som BTO brukar sjunga.)

56 av 100 i #Blogg100

Nästa inlägg: TBD

Sometimes it snows in April

Det var idag det skulle ske. Pallkragarna, de i denna min blogg så flitigt omskrivna, skulle placeras ut. Inoljade och fina skulle de fyllas med lika delar jord och naturgödsel innan sådd. Tvivelsutan vårens höjdpunkt ur den nyblivne hemodlarens perspektiv, föreställer jag mig. Men alla sådana planer kom på skam, ity Kung Bore i vad jag hoppas var en sista spasm fördrev denna så lovande aprilsöndag genom att varva hagel med snöblandat regn.

 

bordet
Vårt fina utomhusmöblemang hade dock redan fått ett par omgångar teakolja, så där torde ingen skada vara skedd.

 

Tji fick jag, således. Gröna fingrar? Snarare blåfrusna. Det blev till att utöva agrar verksamhet inomhus istället – omplantering av Dotterns och mina hittills (peppar, peppar) tämligen framgångsrika försök i den vägen. A work in progress – bilder kommer nästan säkert i morgon.  

”Hata” är ett väldigt starkt ord, som vi rent allmänt skulle tjäna på att reservera för helt andra företeelser.

De uppmärksamma läsarna har vid det här laget noterat att den löpande texten i detta inlägg är lila. Tillsammans med valet av rubrik blir det min tip o’ the hat till den store lille musikern från Minneapolis: Prince, som häromdagen gick bort alldeles för tidigt. Hans musik står inte att finna på Spotify, så här hemma har de två album jag har i datorn spelats rätt flitigt – fram till att en tidigare kollega och god vän tipsade om att i princip hela Prince produktion står att finna hos streamingtjänsten vi älskar att avsky (för ”hata” är ett väldigt starkt ord, som vi rent allmänt skulle tjäna på att reservera för helt andra företeelser): nämligen Tidal. 30-dagars provabonnemang på den tjänsten är helt gratis, om man använder den här länken: http://tidal.com/se/try-now
Tack igen, Anna.

55 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Senaste nytt

Senaste nytt – som alltid ur ett synnerligen lokalt perspektiv.

Först av allt: jag refererade i mitt förra inlägg till ett av M&Ö:s arbeten som fortfarande hänger på min vägg. Utan att visa bild. ”Tanklöst”, tror jag är ordet. Här är det i alla fall. För Moderna Muséet, 1968.

moderna

Sådärja. Åter till ordningen.

  1. En såväl flitig som minnesgod bloggläsare kan möjligen erinra sig att jag i ett tidigare inlägg uttryckt min djupt kända tillfredställelse över att Mohammed från Aleppo slagit upp dörrarna till Orientalisk Livs här i Nora. Nu sätts såväl Mohammed som jag på prov. I samband med ett av Hustrun arrangerat boxcamp ska jag utfodra ett tiotal pugilister med marockansk/libanesisk buffé. Hummus, Baba Ganouj, Mahmara, Fattoush – you name it. It’s all gonna be there. Och jag är bara lite nervös.
  2. Hustruns boxcamp innebär också samarbete med Noras i särklass bästa krog: Bryggerikrogen. Som ett led i förberedelserna ska vi träffa källarmästarinnan Veronica över lunch här hemma i Bunkern. Och vem ska laga maten? Jag. Och det gör mig mycket nervös. Inte minst som spisen, daterad nådens år anno 1989 rasade i tisdags. Men det blir nog bra.
  3. Jag är förkyld. Fruktansvärt förkyld. A bad case of mancold if there ever was one. Detta har bl a fått till följd att publiceringstakten av mina blogginlägg blivit lite ryckig. Närmast spastisk, faktiskt. Så, som det kan heta i andra sammanhang: ”Det är inte du – det är jag.” Men i och med detta inlägg ska jag i alla fall ha hamnat i rätt takt igen. Ett inlägg om dagen i 100 dagar, är det ju sagt. #Blogg100. Or bust. Typ.

54 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Ett fönster mot den stora världen, finalen

Där satt jag alltså i telefon med Sven-Erik Persson, som en gång i tiden varit President för ABs Eluminperspektiv amerikanska verksamhet. På min fråga om produktionen möjligen tagits över av någon annan aktör förklarade han att tillverkningen i Smålandsstenar tagits över av någon frireligiös rörelse på 60-talet (”– Nej, jag minns inte vilken. Hur ska jag förresten kunna komma ihåg det? Jag är ju 89 år fyllda!”), och sedermera lagts ner.

 

sapa

Själv gjorde jag reflektionen att det möjligen kunde hänga ihop med grundandet av Skandinaviska Aluminium Profiler AB (Sapa) 1963. Bolaget grundades i Vetlanda, av Nils Bouveng och Lars Bergenhem – den senare hade tjänstgjort som överingenjör vid Elumin i Smålandsstenar direkt efter sin civilingenjörsexamen från Chalmers 1955, innan även hann begav sig till USA för arbete inom nordamerikansk metallindustri fram till -63, då han alltså startade Sapa. (Sapa blev f ö med tiden oerhört framgångsrikt – 2014 hade det numera norska bolaget 23 500 anställda och omsatte 46, 4 miljarder NOK. Sorteras under ”Värdelöst vetande”.)

De där tankarna höll jag emellertid för mig själv samtidigt som jag slutgiltigt gav upp hoppet om att hitta några reservdelar till våra fina fönster. I stället kopplade jag av och lyssnade på Sven-Erik Perssons tilltagande ström av minnen, och bidrog egentligen bara med en stickreplik då och då. Han blev mäkta förtjust över att jag hittat Georg Oddners bilder för Elumin i Malmö Museums arkiv.
”– Men vad säger du? Finns de kvar? Då måste jag nästan ta mig ner till slottet och se på dem.”

Om jag känner till John Melin? Har påven lustig mössa? Är en grodas anus vattentätt?

Det visade sig att Georg Oddner var en av flera gemensamma bekanta, varpå Sven-Erik blev lite nyfiken på var jag kom ifrån. Jag förklarade att jag bott i Malmö i många år, och verkat som reklamman både där och i Helsingborg. ”– Men då känner du kanske till John Melin? Han var min svåger. Han var gift med min syster Signe.”

Om jag känner till John Melin? Har påven lustig mössa? Är en grodas anus vattentätt? Det var han och hans kompis Anders Österlin, under samlingsnamnet M&Ö, samt ytterligare en samling farbröder på Arbman, Arbman2, Hall & Cederquist och några till som en gång fick mig att bestämma mig för att bli ”reklamtecknare” som det hette då. Jag tror jag var tolv år gammal.

meto_stor
M&Ö – John Melin och Anders Österlin. Legender.

John Melin och jag träffades tyvärr bara vid ett tillfälle – något Kullander-evenemang i Malmö sent 80-tal, och vår konversation begränsades till ett ömsesidigt ”Hej”, starstruck som jag var. Jag fortsatte alltså beundra på håll, och än idag sitter ett av M&Ö:s arbeten på väggen i mitt kontor.

Kontentan då? Ja, inte löste jag mitt fönsterproblem inte. Nu står mitt hopp till mina högst rudimentära kunskaper i CAD och en i pris någorlunda överkomlig aluminiumfräsare. Däremot har jag lärt mig lite till om en aldrig så liten nisch i svensk industrihistoria, och fått en ny bekant i min gamla hemstad. Vårt telefonsamtal avslutades med ömsesidiga hedersbetygelser och ett löfte från min sida om att översända utskrifter av artiklarna jag hittat i diverse digitala arkiv. Sist men inte minst deklarerade Sven-Erik att jag var hjärtligt välkommen att titta in om jag hade vägarna förbi.
”– Du vet, sen tiden i USA har jag alltid en karaff färdigblandad Dry Martini i kylen.”

Stylish.

53 av 100 i #Blogg100

I morgon: Senaste nytt

Ett fönster mot den stora världen, del 3

AB Eluminperspektiv satsade alltså på den internationella marknaden i slutet av 50-talet, och jag har lyckats följa dess spår till USA.

En gång i tiden var det förhållandevis lätt för en svensk att etablera sig i USA. Man behövde egentligen bara övertyga de amerikanska immigrationsmyndigheterna om att man kunde stå för sin egen försörjning, att man inte var kommunist och heller aldrig deltagit i folkmord under det andra världskriget. Detta innebar att förhållandevis många svenskar tog chansen och reste över Atlanten även i någorlunda modern tid – inte sällan till betydligt mer soldränkta platser än Minnesota och Delaware som brukar räknas som de traditionella svenskbygderna. Som till the Golden State – California.

Detta har bl a inneburit att det under åren 1887 t o m 2007 producerades en tidning med namnet ”Vestkusten”, av och för svenskar i förskingringen.
I Vestkusten #23, 1964, kunde man bl a läsa följande:

eluminklipp_litet
Vestkusten #23, 1964. Thank you, California Digital Newspaper Collection.

Vidare tar han chansen att dissa motparten lite extra, genom att hävda att ”den svenska firman har mindre gott anseende i Sverige, och att den förlorade ett liknande mål i Danmark för några år sedan.”

För den som inte riktigt orkar dechiffrera faksimilet ovan kan jag berätta att det redogör för en rättstvist i vardande mellan AB Eluminperspektivs amerikanska licensinnehavare Amelco, i Stow, OH och Western Sky Industries, Hayward, CA.

Amelco har stämt Western Sky Industries på 10 miljoner dollar, och de sistnämnda har kontrat med en motstämning på samma belopp. Western Sky Industries president, direktör A. T. Lundgren (jodå, han är också svensk) intervjuas, och redogör för sin inställning till det hela. Vidare tar han chansen att dissa motparten lite extra, genom att hävda att ”den svenska firman har mindre gott anseende i Sverige, och att den förlorade ett liknande mål i Danmark för några år sedan.”

Kommen så här långt i mina efterforskningar började jag känna vad klockan var slagen. Tillverkningen i Smålandstenar var nedlagd sedan länge, och en sökning på amelco.com ledde blott till en cypriotisk madrasstillverkare. Givet så klippet ur Vestkusten kändes det som att Elumins amerikanska etablering mycket väl kunde kommit av sig just som ett resultat av patentstrider och stämningar. Mina chanser att hitta fönsterbeslagen var nog slim to none, som Iggy Pop säger i visan.

Det fanns bara ett sätt att få reda på det. Jag var äntligen redo att lyfta luren och slå det där 040-numret. Så det gjorde jag.
Och ni kan aldrig gissa vad som hände sedan …

51 av 100 i #Blogg100

I morgon: Ett fönster mot den stora världen, del 4

Ett fönster mot den stora världen, del 2

Jo, som nämndes i gårdagens inlägg återfanns originalbroschyrerna från Aktiebolaget Eluminperspektiv  i botten av en låda. Eluminperspektiv visade sig vara ett malmöföretag, med HK beläget på Tessins väg 1A när det begav sig – d v s 1955. Jag hann inte mer än just börja gotta mig åt loggan, layouten och språket i de eminenta trycksakerna förrän Hustrun, vid datorn, gav upp en serie förtjusta utrop: ”Firman finns fortfarande! I Malmö! På samma adress!” Jösses. The power of Google.

elumin

Detta innebar att det ändå fanns en, om än aldrig så liten, chans att hitta reservdelar. Men innan jag lyfte luren (för nån mejladress eller webbplats fanns inte) för att ringa och höra mig för, kände jag att jag var tvungen att förbereda mig. Eller rättare sagt – stålsätta mig. För jag visste ju någonstans att det egentligen bara fanns två sätt på vilket ett telefonsamtal till företaget skulle kunna avlöpa:
1. ”Ah du … Dom slutade vi tillverka 1964, på hösten.”, alternativt
2. ”Ah du … Vi hade en hel pall med såna beslag som stått här sen 1964 på hösten, men dom var där en polack som köpte för en tusenlapp i torsdags. Och vi hjälpte han att smälta ner dom.”

Sök och ni skall finna, som den alltid lika optimistiske Matteus uttryckte det. Och jag fann.

Så, för att i någon mån mildra besvikelsen jag befarade skulle bli det omedelbara resultatet av ett sådant samtal, beslöt jag mig för att googla vidare. Sök och ni skall finna, som den alltid lika optimistiske Matteus uttryckte det. Och jag fann.

Till att börja med hittade jag innovatören, grundaren, och i skånska byggkretsar legendariske Eric S. Persson (icke att förväxla med Eric Persson alias ”Hövdingen”, MFF:s ordförande 1937–1975) i 1966 års upplaga av Vem är vem. Där sammanfattas hans liv och karriär så här:

”PERSSON, ERIC S, byggmästare, Malmö, f i Tomelilla, Krist l, 24/1/98 av byggm Nils P o h h.
Byggm Malmö, planerat o byggt Malmgården, Ribershusomr, Friluftsstaden m fl, uppfunnit bl a perspektiv- o elumin-fönster, granitträ o kopparspont; fd verkst dir ab Eluminperspektiv.
Gift 23 m Magnhild Mårtensson, dtr t kyrkvärd Mårten Jönsson o h h. – Barn: Signe f 25, Sven-Erik f 27.”

Jag sökte vidare, och fann via Carlotta, databasen för museisamlingar, att den sedermera berömde och välrenommerade malmöfotografen Georg Oddner runt 1956 tagit ett antal reklamfotografier för Elumin. Som beställare uppgavs ”Byggar-Persson”.

Jag hittade så småningom fabriken också. Den fanns i Smålandstenar. På den tiden. Efterhand växte bilden av en tämligen lukrativ rörelse fram. Kanske gav de sig ut på den internationella marknaden också? Jojomensan. In the United States of America, no less.

Och ni kan inte ana vad som hände sedan …

50 av 100 i #Blogg100

I morgon: Ett fönster mot den stora världen, del 3

Ett fönster mot den stora världen

OK, det är dags för ännu en djupdykning i Bunkerns historia. Arkitekten, den tidigare nämnde Nils G. Brink, ritade 1955 in ”underhållsfria eluminfönster med böjda hörn utan sammansättningar” i stället för vanliga fönsterbågar av trä. Inte bara fönster förresten – Bunkern har även försetts med tre balkongdörrar med böjda bågar och ”hiding top” för helt inbyggd persienn.

På allvar arkitektur- och designintresserade i bekantskapskretsen har närmast fallit i trans av förtjusning.

De helt inbyggda persiennerna har fått stryka på foten under årens lopp – jag misstänker att det helt enkelt blev för meckigt att plocka isär hela fönstret/balkongdörren så snart ett persiennsnöre började sno sig. Aluminiumramarna är dock kvar, intakta efter 60 år – till glädje för Hustrun och mig, ity de inte bara är täta utan också riktigt snygga. På allvar arkitektur- och designintresserade i bekantskapskretsen har närmast fallit i trans av förtjusning. Inte minst när de fått syn på de på 50-talet hypermoderna, närmast NASA-inspirerade fönsterbeslagen – numera skönt patinerade.

beslag

Ett och annat av just dessa har dock givit upp. Ren och skär materialtrötthet har tagit ut sin rätt. Jag hade just börjat fundera över vad vi på lite sikt skulle kunna ersätta dem med när vi i den stora lådan med blandad bråte Husets Tidigare Ägare lämnat efter sig hittade originalbroschyrerna. Och ni kan inte ana vad som hände sedan …

49 av 100 i #Blogg100

I morgon: Ett fönster mot den stora världen, del 2