Elektrikern kom på besök

Elektrikern kom på besök – egentligen bara för att fixa till ett uttag i badrummets kommod. Plus den därmed obligatoriska jordfelsbrytaren. Och för att installera vår nya spishäll med tillhörande ugn. (Som tidigare nämnts gav först spis och sedan ugn upp andan ungefär samtidigt som det blev klart att jag i samband med Hustruns boxcamp ska servera hennes adepter en ganska omfattande lunchbuffé.)

Utvecklingen inom hushållselektronik har gjort att salig veterinärens 6A-lösningar inte längre riktigt håller måttet.

Ett par armaturer skulle ses över också – bl a den fina rampen med halogenlampor som utgör en tämligen rejäl del av kökets arbetsbelysning. Sist men inte minst skulle elektrikern fixa till lite kablar som hängde och slängde på Bunkerns utsida, kabelrester som vittnade om ännu ett märkligt och/eller oavslutat projekt initierat av Husets Tidigare Ägare. Han passade även på att uppdatera proppskåpet – utvecklingen inom hushållselektronik har gjort att salig veterinärens 6A-lösningar inte längre riktigt håller måttet.

Ja, vad kan jag säga? Det var tänkt att ta ett par timmar – men det blev en heldag. Och jag börjar nu så smått bygga upp empirisk erfarenhet av det här som i princip alla husägare jag känner någon gång ventilerat alternativt jämrat sig över: med ett äldre hus blir aldrig någonsin riktigt färdigt. Det finns alltid något mer att göra. Samtidigt balanseras den där tilltagande Sisyfos-känslan av att åtgärder som att fixa el och belysning ger synnerligen konkreta resultat. Jag tror det är viktigt att ta med den balansen i planeringen inför fortsättningen. (Jag är mycket medveten om att sista meningen kan vara det i särklass mest banala yttrande ni hittills läst i den här bloggen. Men, you ain’t seen nothing yet, som BTO brukar sjunga.)

56 av 100 i #Blogg100

Nästa inlägg: TBD

Senaste nytt

Senaste nytt – som alltid ur ett synnerligen lokalt perspektiv.

Först av allt: jag refererade i mitt förra inlägg till ett av M&Ö:s arbeten som fortfarande hänger på min vägg. Utan att visa bild. ”Tanklöst”, tror jag är ordet. Här är det i alla fall. För Moderna Muséet, 1968.

Sådärja. Åter till ordningen.

1. En såväl flitig som minnesgod bloggläsare kan möjligen erinra sig att jag i ett tidigare inlägg uttryckt min djupt kända tillfredställelse över att Mohammed från Aleppo slagit upp dörrarna till Orientalisk Livs här i Nora. Nu sätts såväl Mohammed som jag på prov. I samband med ett av Hustrun arrangerat boxcamp ska jag utfodra ett tiotal pugilister med marockansk/libanesisk buffé. Hummus, Baba Ganouj, Mahmara, Fattoush – you name it. It’s all gonna be there. Och jag är bara lite nervös.
2. Hustruns boxcamp innebär också samarbete med Noras i särklass bästa krog: Bryggerikrogen. Som ett led i förberedelserna ska vi träffa källarmästarinnan Veronica över lunch här hemma i Bunkern. Och vem ska laga maten? Jag. Och det gör mig mycket nervös. Inte minst som spisen, daterad nådens år anno 1989 rasade i tisdags. Men det blir nog bra.
3. Jag är förkyld. Fruktansvärt förkyld. A bad case of mancold if there ever was one. Detta har bl a fått till följd att publiceringstakten av mina blogginlägg blivit lite ryckig. Närmast spastisk, faktiskt. Så, som det kan heta i andra sammanhang: ”Det är inte du – det är jag.” Men i och med detta inlägg ska jag i alla fall ha hamnat i rätt takt igen. Ett inlägg om dagen i 100 dagar, är det ju sagt. #Blogg100. Or bust. Typ.

54 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Ett fönster mot den stora världen, del 2

Jo, som nämndes i gårdagens inlägg återfanns originalbroschyrerna från Aktiebolaget Eluminperspektiv  i botten av en låda. Eluminperspektiv visade sig vara ett malmöföretag, med HK beläget på Tessins väg 1A när det begav sig – d v s 1955. Jag hann inte mer än just börja gotta mig åt loggan, layouten och språket i de eminenta trycksakerna förrän Hustrun, vid datorn, gav upp en serie förtjusta utrop: ”Firman finns fortfarande! I Malmö! På samma adress!” Jösses. The power of Google.

Detta innebar att det ändå fanns en, om än aldrig så liten, chans att hitta reservdelar. Men innan jag lyfte luren (för nån mejladress eller webbplats fanns inte) för att ringa och höra mig för, kände jag att jag var tvungen att förbereda mig. Eller rättare sagt – stålsätta mig. För jag visste ju någonstans att det egentligen bara fanns två sätt på vilket ett telefonsamtal till företaget skulle kunna avlöpa:
1. ”Ah du … Dom slutade vi tillverka 1964, på hösten.”, alternativt
2. ”Ah du … Vi hade en hel pall med såna beslag som stått här sen 1964 på hösten, men dom var där en polack som köpte för en tusenlapp i torsdags. Och vi hjälpte han att smälta ner dom.”

Sök och ni skall finna, som den alltid lika optimistiske Matteus uttryckte det. Och jag fann.

Så, för att i någon mån mildra besvikelsen jag befarade skulle bli det omedelbara resultatet av ett sådant samtal, beslöt jag mig för att googla vidare. Sök och ni skall finna, som den alltid lika optimistiske Matteus uttryckte det. Och jag fann.

Till att börja med hittade jag innovatören, grundaren, och i skånska byggkretsar legendariske Eric S. Persson (icke att förväxla med Eric Persson alias ”Hövdingen”, MFF:s ordförande 1937–1975) i 1966 års upplaga av Vem är vem. Där sammanfattas hans liv och karriär så här:

”PERSSON, ERIC S, byggmästare, Malmö, f i Tomelilla, Krist l, 24/1/98 av byggm Nils P o h h.
Byggm Malmö, planerat o byggt Malmgården, Ribershusomr, Friluftsstaden m fl, uppfunnit bl a perspektiv- o elumin-fönster, granitträ o kopparspont; fd verkst dir ab Eluminperspektiv.
Gift 23 m Magnhild Mårtensson, dtr t kyrkvärd Mårten Jönsson o h h. – Barn: Signe f 25, Sven-Erik f 27.”

Jag sökte vidare, och fann via Carlotta, databasen för museisamlingar, att den sedermera berömde och välrenommerade malmöfotografen Georg Oddner runt 1956 tagit ett antal reklamfotografier för Elumin. Som beställare uppgavs ”Byggar-Persson”.

Jag hittade så småningom fabriken också. Den fanns i Smålandstenar. På den tiden. Efterhand växte bilden av en tämligen lukrativ rörelse fram. Kanske gav de sig ut på den internationella marknaden också? Jojomensan. In the United States of America, no less.

Och ni kan inte ana vad som hände sedan …

50 av 100 i #Blogg100

I morgon: Ett fönster mot den stora världen, del 3

Ett fönster mot den stora världen

OK, det är dags för ännu en djupdykning i Bunkerns historia. Arkitekten, den tidigare nämnde Nils G. Brink, ritade 1955 in ”underhållsfria eluminfönster med böjda hörn utan sammansättningar” i stället för vanliga fönsterbågar av trä. Inte bara fönster förresten – Bunkern har även försetts med tre balkongdörrar med böjda bågar och ”hiding top” för helt inbyggd persienn.

På allvar arkitektur- och designintresserade i bekantskapskretsen har närmast fallit i trans av förtjusning.

De helt inbyggda persiennerna har fått stryka på foten under årens lopp – jag misstänker att det helt enkelt blev för meckigt att plocka isär hela fönstret/balkongdörren så snart ett persiennsnöre började sno sig. Aluminiumramarna är dock kvar, intakta efter 60 år – till glädje för Hustrun och mig, ity de inte bara är täta utan också riktigt snygga. På allvar arkitektur- och designintresserade i bekantskapskretsen har närmast fallit i trans av förtjusning. Inte minst när de fått syn på de på 50-talet hypermoderna, närmast NASA-inspirerade fönsterbeslagen – numera skönt patinerade.

Ett och annat av just dessa har dock givit upp. Ren och skär materialtrötthet har tagit ut sin rätt. Jag hade just börjat fundera över vad vi på lite sikt skulle kunna ersätta dem med när vi i den stora lådan med blandad bråte Husets Tidigare Ägare lämnat efter sig hittade originalbroschyrerna. Och ni kan inte ana vad som hände sedan …

49 av 100 i #Blogg100

I morgon: Ett fönster mot den stora världen, del 2

Att bruka jorden, del 2

Jodå, fyra buskar kom i jorden – mellan skurarna. I Nora har det både regnat och haglat idag, varför vraken till pallkragar Husets Tidigare Ägare efterlämnat vackert får ligga och ruttna en vecka till. Utnyttjade dock några minuters uppehåll i blötvädret till att dokumentera den relativa explosionen av Scilla i gräsmattan. Blått är flott.

Vi kommer i princip att kunna binda kärvar och exportera framåt sommaren.

Omplanteringen av Dotterns och min framgångsrika inomhusodling får också vänta lite. Vi (OK, jag då) var ju särskilt stolta över att ha lyckats locka upp i alla fall från frö stundom svårodlad gräslök. Efter röjningsarbete i rabatterna kunde Hustrun rapportera om ett överflöd av gräslökstuvor på friland. Vi kommer i princip att kunna binda kärvar och exportera framåt sommaren.

Good or bad? The jury’s still out on that one.

48 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Support your local information centre

Familjeföretaget Olle Janssons Byggnads AB startades 1973, och bytte namn till Olle Janssons Golvtjänst AB tre år senare då det stod klart att det fanns en betydligt större lokal marknad för kvalificerad golvläggning än för allmänna byggjobb. 1981 flyttade företaget in på sin nuvarande adress, Prästgatan 24 i Nora, och fick därmed rejäla butiksytor. Man utökade sitt sortiment och blev en golv-vägg-färgbutik, sedermera med egen import av kakel och klinker från Spanien.

Familjen Jansson blev, efter mäklare, bank och ICA, Hustruns och min första kontakt med Noras näringsliv. Som tidigare nämnts är inte Bunkern att betrakta som ett renoveringsobjekt per se, det mesta håller ihop och behöver egentligen bara putsas upp lite. Med ett lysande undantag: badrummet. En av Husets Tidigare Ägare beslöt sent omsider att rusta upp det, men fann ingen anledning att göra det enligt norm. I stället anlitades en händig släkting som kaklade om utrymmet på ett sådant sätt att till och med en skumögd lekman som undertecknad vid blotta anblicken kunde konstatera att det var ett fuskjobb. Nu kom detta inte som en överraskning för oss, det hade flaggats för badrummets eländiga skick redan i besiktningsprotokollet.

Hursomhelst, vi vände oss till Golvtjänst i akt och mening att titta på lite kakel och klinkers, samt på lite parkettlösningar (för en vacker dag ska även vardagsrummet piffas till). Nu, några veckor senare kan vi konstatera att vi förutom med ett badrum i vardande av personalen på Golvtjänst under mången trevlig pratstund även begåvats med tips, insikter och kontakter det skulle tagit oss avsevärt längre tid att förvärva på egen hand. Som ett Il Caffè, men utan kaffet.

46 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Gossip Central

Nja, rubriken är kanske lite missvisande. Kanske ”The Social Hub” hade varit bättre, om vi nu ska vädra lite anglicismer. På nedre Kungsholmen fungerade vårt kära Il Caffè som ett sådant nav, i alla fall för de gäster som bodde i grannskapet och/eller var hardcorestammisar. Jag har haft oräkneliga jobbmöten där, och i likhet med en hel del andra inlett arbetsdagen med en Il Caffè-frulle för att sedan sitta hukad över min MacBook och njuta caféets fria WiFi i fulla drag till långt in på eftermiddagen.

Ingen är mer välinformerad än caféets personal vad gäller stamgästernas aktuella civilstånd, boende, jobb och allmänna vanor. På gott och ont. Mest gott.

Hustrun och jag träffades där, och hade t o m  vår bröllopsmottagning där så småningom. Vidare har Il Caffè fungerat som ett logistiskt centrum – jag har hämtat resp för vidare befordran lämnat allt från podcastutrustning till nycklar, blombuketter och vinflaskor där – samt inte minst som en punkt där all slags information utbyts. Ingen är mer välinformerad än caféets personal vad gäller stamgästernas aktuella civilstånd, boende, jobb och allmänna vanor. På gott och ont. Mest gott.

Så, finns det något liknande i Nora? Ja och nej. På trevliga caféet Da Capo får en, som tidigare rapporterats, en helt OK espresso – samt klassiska konditorivaror. Da Capo står för en utmärkt leverans av det man i allmänhet söker hos ett café. Men det där sociala navet för oss här i Nora utgörs kanske lite otippat av stadens ledande färgbutik: Olle Janssons Golvtjänst. Hur det kan komma sig? Det ber jag att få utveckla i morgon.

45 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Det rödaste rummet

Väl hemma efter stockholmsresa kan jag konstatera att det hänt saker på hemmaplan. I det som ska bli vårt nya badrum är allt underarbete färdigt. Rätvinkligt och härligt. Nu återstår bara själva kaklandet. Och golvläggningen. Samt leverans och installation av handfatskommod. Samt toalett. Och dusch. Blandarna höll jag alldeles på att glömma. Elen ska dras också, och så ska ett badrumsskåp på plats. Ja, det blir nog bra när det blir färdigt.

Ett antal vanligtvis förmodligen högst civiliserade norabor har redan meddelat att de vill ge sin inre pugilist en chans.

I Hustruns nya lokaler har det däremot gått undan på ett annat sätt. Väggarna har målats Gleason’s-röda, balkar för upphängning av sandsäckar har monterats, och coach’s corner har möblerats.

Järntrusten! (Som Arne Hegerfors skulle sagt.)

Gymmet lär stå färdigt för verksamhet redan nästa vecka, och utan att någon egentlig marknadsföring skett har ett antal vanligtvis förmodligen högst civiliserade norabor redan meddelat att de vill ge sin inre pugilist en chans.

Kombox Nora. Låter det inte underbart, så säg?

39 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Senaste nytt

Senaste nytt, återigen ur ett synnerligen lokalt perspektiv. Håll till godo!

1. Dottern kom hem från förskolan förra veckan och kungjorde att hon äääälskar blodpudding. Som den oldtimer jag är gladde det mig att man överhuvudtaget fortfarande serverar denna skolköksklassiker, som tillsammans med ärtsoppa egentligen är det enda jag minns med glädje från skoltidens luncher. Hustrun är däremot inte fullt så förtjust i just den här delikatessen, så Dottern och jag passade på när mamma var på tjänsteärende i Örebro tidigare i kväll.
   
   

   Bacon och rårörda lingon till. Samt mjölk. Det kan vid närmare eftertanke vara första gången sedan 1981 jag dricker mjölk till middagen.

2. Pallkragarna är inhandlade – helgen är räddad. De ska nämligen bestrykas med linolja för att hålla mer än en säsong, och så ska de placeras snyggt och ändamålsenligt innan de fylls med lika delar jord och naturgödsel.
3. Vi börjar se ljuset i slutet av tunneln vad gäller badrumsrenoveringen. Hittar vi bara den magiska formeln för samordning mellan rörläggare, golvläggare, snickare och elektriker hyser vi gott hopp om att kunna duscha i god tid innan industrisemestern.

37 av 100 i #Blogg100

I morgon: På resande fot

Action points

Jag tänkte sätta upp några action points för nästa vecka. Ja, egentligen var de uppsatta för helgen – men efterhand som veckorna gått här har jag nått viss insikt i villaproblematiken. I Stockholm hade vi ett grannpar som med en lättnadens suck lämnade villan i Nacka när barnen väl var utflugna, till förmån för en vindsvåning på Kungsholmen – utan trädgård, utan häckklippning, utan snöskottning, med mera. Ja, ni fattar. Det gör jag också. Nu.

För en snart fyraåring har lövhögar egentligen bara ett syfte: man ska hoppa i dem, och låta löven spridas för vinden.

Hustrun hade fullt upp med sina nya lokaler idag, så Dottern och jag tog oss an det där med att räfsa löv. Nu vill jag för all del inte skylla allt på henne, men för en snart fyraåring har lövhögar egentligen bara ett syfte: man ska hoppa i dem, och låta löven spridas för vinden. Uppgiften började i så småningom i allt väsentligt påminna om ett sisyfosarbete, och jag fann för gott att lägga ner efter någon timme för att istället gå över utemöblerna med teakolja. Ett trettiotal kvadratmeter hann vi dock med. Återstår bara lite mer än fjortonhundrafemtio.

Nåväl, jag har ett par action points som blir betydligt roligare att ta itu med också. De ruttnande gamla odlingslådorna ska ersättas med nya, fina, med linolja impregnerade (tack för info, Patrik!) – under fröjd och gamman. Vidare återfanns idag ytterligare några titlar ur min farfars produktion. Jag har tidigare nämnt ”Sommartorpets trädgård”. Nu står ytterligare tre böcker på tur för läsning: ”Grönsaker till husbehov – Praktisk handledning i köksväxtodling”, Saxon & Lindström 1935, samt ”Köksväxtfröodling”, Nordisk Rotogravyr 1940 och sist men inte minst den förtjusande lilla boken ”Johannesörten”, Bokförlaget Fabel 1964, med illustrationer av Kaj Beckman.

I den här essayen (farfars ord) redogör han för precis allt som är värt att veta kring örtens sju svenska arter. Härligt nördigt. Här får man bl a veta att Johannesörten förr användes vid öltillverkning, som smaksättare och t o m som surrogat för humle. Lokalt har den gått under namnen ”jordhumle” och ”strandhumle”. I Dalsland kallade man den ”tobaksgräs” och rökte den. Se där lite spännande fakta att lägga på minnet inför någon middagskonversation!

33 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD