Ett fönster mot den stora världen, del 2

Jo, som nämndes i gårdagens inlägg återfanns originalbroschyrerna från Aktiebolaget Eluminperspektiv  i botten av en låda. Eluminperspektiv visade sig vara ett malmöföretag, med HK beläget på Tessins väg 1A när det begav sig – d v s 1955. Jag hann inte mer än just börja gotta mig åt loggan, layouten och språket i de eminenta trycksakerna förrän Hustrun, vid datorn, gav upp en serie förtjusta utrop: ”Firman finns fortfarande! I Malmö! På samma adress!” Jösses. The power of Google.

Detta innebar att det ändå fanns en, om än aldrig så liten, chans att hitta reservdelar. Men innan jag lyfte luren (för nån mejladress eller webbplats fanns inte) för att ringa och höra mig för, kände jag att jag var tvungen att förbereda mig. Eller rättare sagt – stålsätta mig. För jag visste ju någonstans att det egentligen bara fanns två sätt på vilket ett telefonsamtal till företaget skulle kunna avlöpa:
1. ”Ah du … Dom slutade vi tillverka 1964, på hösten.”, alternativt
2. ”Ah du … Vi hade en hel pall med såna beslag som stått här sen 1964 på hösten, men dom var där en polack som köpte för en tusenlapp i torsdags. Och vi hjälpte han att smälta ner dom.”

Sök och ni skall finna, som den alltid lika optimistiske Matteus uttryckte det. Och jag fann.

Så, för att i någon mån mildra besvikelsen jag befarade skulle bli det omedelbara resultatet av ett sådant samtal, beslöt jag mig för att googla vidare. Sök och ni skall finna, som den alltid lika optimistiske Matteus uttryckte det. Och jag fann.

Till att börja med hittade jag innovatören, grundaren, och i skånska byggkretsar legendariske Eric S. Persson (icke att förväxla med Eric Persson alias ”Hövdingen”, MFF:s ordförande 1937–1975) i 1966 års upplaga av Vem är vem. Där sammanfattas hans liv och karriär så här:

”PERSSON, ERIC S, byggmästare, Malmö, f i Tomelilla, Krist l, 24/1/98 av byggm Nils P o h h.
Byggm Malmö, planerat o byggt Malmgården, Ribershusomr, Friluftsstaden m fl, uppfunnit bl a perspektiv- o elumin-fönster, granitträ o kopparspont; fd verkst dir ab Eluminperspektiv.
Gift 23 m Magnhild Mårtensson, dtr t kyrkvärd Mårten Jönsson o h h. – Barn: Signe f 25, Sven-Erik f 27.”

Jag sökte vidare, och fann via Carlotta, databasen för museisamlingar, att den sedermera berömde och välrenommerade malmöfotografen Georg Oddner runt 1956 tagit ett antal reklamfotografier för Elumin. Som beställare uppgavs ”Byggar-Persson”.

Jag hittade så småningom fabriken också. Den fanns i Smålandstenar. På den tiden. Efterhand växte bilden av en tämligen lukrativ rörelse fram. Kanske gav de sig ut på den internationella marknaden också? Jojomensan. In the United States of America, no less.

Och ni kan inte ana vad som hände sedan …

50 av 100 i #Blogg100

I morgon: Ett fönster mot den stora världen, del 3

Ett fönster mot den stora världen

OK, det är dags för ännu en djupdykning i Bunkerns historia. Arkitekten, den tidigare nämnde Nils G. Brink, ritade 1955 in ”underhållsfria eluminfönster med böjda hörn utan sammansättningar” i stället för vanliga fönsterbågar av trä. Inte bara fönster förresten – Bunkern har även försetts med tre balkongdörrar med böjda bågar och ”hiding top” för helt inbyggd persienn.

På allvar arkitektur- och designintresserade i bekantskapskretsen har närmast fallit i trans av förtjusning.

De helt inbyggda persiennerna har fått stryka på foten under årens lopp – jag misstänker att det helt enkelt blev för meckigt att plocka isär hela fönstret/balkongdörren så snart ett persiennsnöre började sno sig. Aluminiumramarna är dock kvar, intakta efter 60 år – till glädje för Hustrun och mig, ity de inte bara är täta utan också riktigt snygga. På allvar arkitektur- och designintresserade i bekantskapskretsen har närmast fallit i trans av förtjusning. Inte minst när de fått syn på de på 50-talet hypermoderna, närmast NASA-inspirerade fönsterbeslagen – numera skönt patinerade.

Ett och annat av just dessa har dock givit upp. Ren och skär materialtrötthet har tagit ut sin rätt. Jag hade just börjat fundera över vad vi på lite sikt skulle kunna ersätta dem med när vi i den stora lådan med blandad bråte Husets Tidigare Ägare lämnat efter sig hittade originalbroschyrerna. Och ni kan inte ana vad som hände sedan …

49 av 100 i #Blogg100

I morgon: Ett fönster mot den stora världen, del 2

Att bruka jorden, del 2

Jodå, fyra buskar kom i jorden – mellan skurarna. I Nora har det både regnat och haglat idag, varför vraken till pallkragar Husets Tidigare Ägare efterlämnat vackert får ligga och ruttna en vecka till. Utnyttjade dock några minuters uppehåll i blötvädret till att dokumentera den relativa explosionen av Scilla i gräsmattan. Blått är flott.

Vi kommer i princip att kunna binda kärvar och exportera framåt sommaren.

Omplanteringen av Dotterns och min framgångsrika inomhusodling får också vänta lite. Vi (OK, jag då) var ju särskilt stolta över att ha lyckats locka upp i alla fall från frö stundom svårodlad gräslök. Efter röjningsarbete i rabatterna kunde Hustrun rapportera om ett överflöd av gräslökstuvor på friland. Vi kommer i princip att kunna binda kärvar och exportera framåt sommaren.

Good or bad? The jury’s still out on that one.

48 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Att bruka jorden

Nu är det dags. I morgon söndag ska de frön Dottern (nåja) och jag satte för en tid sedan planteras om, i större krukor. Krukorna hittar vi på det lokala lågprisvaruhuset MM, där jag  hoppas vi också kan hitta prima såjord till fyndpris.

Allt vi satte har grott enligt plan – från vänster till höger: basilika, körbärstomat (2 sorter), gräslök och chili/peperoncino. Just gräslöken kan vara nog så knepig att driva upp, enligt sakkunskapen. So far, so good alltså.

Dottern har klätt sig för ändamålet. ”Blomskor betyder tur när man planterar, pappa!”

Nästa punkt på dagordningen blir att plantera fyra buskar vår granne hade över. Två ex av Ölandstok, samt två ingen riktigt har koll på vad det är. Sist men inte minst ska de ruttnande gamla pallkragarna demonteras och forslas bort. Fullt dagsschema, alltså. Vaddå ”fritid”?

47 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Support your local information centre

Familjeföretaget Olle Janssons Byggnads AB startades 1973, och bytte namn till Olle Janssons Golvtjänst AB tre år senare då det stod klart att det fanns en betydligt större lokal marknad för kvalificerad golvläggning än för allmänna byggjobb. 1981 flyttade företaget in på sin nuvarande adress, Prästgatan 24 i Nora, och fick därmed rejäla butiksytor. Man utökade sitt sortiment och blev en golv-vägg-färgbutik, sedermera med egen import av kakel och klinker från Spanien.

Familjen Jansson blev, efter mäklare, bank och ICA, Hustruns och min första kontakt med Noras näringsliv. Som tidigare nämnts är inte Bunkern att betrakta som ett renoveringsobjekt per se, det mesta håller ihop och behöver egentligen bara putsas upp lite. Med ett lysande undantag: badrummet. En av Husets Tidigare Ägare beslöt sent omsider att rusta upp det, men fann ingen anledning att göra det enligt norm. I stället anlitades en händig släkting som kaklade om utrymmet på ett sådant sätt att till och med en skumögd lekman som undertecknad vid blotta anblicken kunde konstatera att det var ett fuskjobb. Nu kom detta inte som en överraskning för oss, det hade flaggats för badrummets eländiga skick redan i besiktningsprotokollet.

Hursomhelst, vi vände oss till Golvtjänst i akt och mening att titta på lite kakel och klinkers, samt på lite parkettlösningar (för en vacker dag ska även vardagsrummet piffas till). Nu, några veckor senare kan vi konstatera att vi förutom med ett badrum i vardande av personalen på Golvtjänst under mången trevlig pratstund även begåvats med tips, insikter och kontakter det skulle tagit oss avsevärt längre tid att förvärva på egen hand. Som ett Il Caffè, men utan kaffet.

46 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Gossip Central

Nja, rubriken är kanske lite missvisande. Kanske ”The Social Hub” hade varit bättre, om vi nu ska vädra lite anglicismer. På nedre Kungsholmen fungerade vårt kära Il Caffè som ett sådant nav, i alla fall för de gäster som bodde i grannskapet och/eller var hardcorestammisar. Jag har haft oräkneliga jobbmöten där, och i likhet med en hel del andra inlett arbetsdagen med en Il Caffè-frulle för att sedan sitta hukad över min MacBook och njuta caféets fria WiFi i fulla drag till långt in på eftermiddagen.

Ingen är mer välinformerad än caféets personal vad gäller stamgästernas aktuella civilstånd, boende, jobb och allmänna vanor. På gott och ont. Mest gott.

Hustrun och jag träffades där, och hade t o m  vår bröllopsmottagning där så småningom. Vidare har Il Caffè fungerat som ett logistiskt centrum – jag har hämtat resp för vidare befordran lämnat allt från podcastutrustning till nycklar, blombuketter och vinflaskor där – samt inte minst som en punkt där all slags information utbyts. Ingen är mer välinformerad än caféets personal vad gäller stamgästernas aktuella civilstånd, boende, jobb och allmänna vanor. På gott och ont. Mest gott.

Så, finns det något liknande i Nora? Ja och nej. På trevliga caféet Da Capo får en, som tidigare rapporterats, en helt OK espresso – samt klassiska konditorivaror. Da Capo står för en utmärkt leverans av det man i allmänhet söker hos ett café. Men det där sociala navet för oss här i Nora utgörs kanske lite otippat av stadens ledande färgbutik: Olle Janssons Golvtjänst. Hur det kan komma sig? Det ber jag att få utveckla i morgon.

45 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Min farfar och Ulf Lundell

Min farfar och Ulf Lundell har inte mycket gemensamt. Men hade de någon gång träffats vet jag åtminstone ett ämne de kunnat fördjupa sig i: johannesörten. Min farfar Ernst Nilsson var, som den trogna bloggläsaren redan vet, växtförädlare till sin profession och hade såvitt jag vet ingen särskild relation till vare sig elektrisk gitarrmusik eller beatlitteratur.

Såväl romanen Jack som diktsamlingen Fruset guld antyder ett stort om än övergående intresse för vissa arter av vallmo och hampa.

Herr Lundell å sin sida kan knappast sägas ha vigt sitt yrkesliv åt foder- och nyttoväxter (även om såväl romanen Jack som diktsamlingen Fruset guld antyder ett stort om än övergående intresse för vissa arter av vallmo och hampa). Men så var det det här med johannesörten, eller Hypericum Perforatis som den heter när botanikerna får bestämma.

Hypericum Perforatis. En färgstark liten gynnare.

Lundell besjöng den i Öppna landskap, stycket som av och till föreslagits som ny nationalsång – ”Där bränner jag mitt brännvin själv/och kryddar med johannesört / och dricker den med välbehag / till sill och hembakt vört”. Farfar skrev en bok om den – en bok som redan tidigare omnämnts i bloggen: Johannesörten, kort och gott. I den redogör min farfar för johannesörtens roll i folkmedicinen, behandlar dess historia som färgämne, ölkrydda och tobakssurrogat, men uppehåller sig allra mest vid dess kvalitéer som brännvinskrydda. Han citerar bl a Linné: ”kramas blommorna innan de slagit ut, mellan fingrarna, gifwa de ifrån sig en röd färg, hwarmed bondehustrurna färga sitt brännewin.”

Farfar var nämligen en hejare på det där med att krydda brännvin. Malört, pors  och svart vinbär var vid sidan av johannesörten favoriterna såvitt jag minns. Men han experimenterade även med andra varianter. Jag hade tänkt att dela med mig av receptet på johannesört idag, men efter att ha konstaterat att man inte kan börja plocka dess knoppar förrän tidigast vid midsommar kom jag fram till att det får anstå ett par månader. Nej, istället bjuder jag på ett annat, mer årstidsanpassat recept: björkskottsnaps. Är du under 20 år får du sluta läsa nu.

Strax innan björken fått sina första musöron, när knopparna bara fått en liten, liten tipp av grönt, är rätta tiden att plocka skotten. Stoppa dem i en burk, häll brännvinet över och låt essensen stå och dra i ungefär en vecka i rumstemperatur. Resultatet blir en guldbrun vätska som smakar och doftar tämligen starkt. Blanda ett drygt snapsglas essens med en halvflaska brännvin. Som alltid när man kryddar brännvin är den något alkoholsvagare Brännvin Special att föredra framför Renat. Agera nu, så har du en enastående showstopper/conversation piece till Valborg!

44 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

”Det börjar ta form …”

Så lät det bland söndagsflanörerna i Malmö under några år i början av 2000-talet, när Turning Torso var under uppförande. På samma sätt känner vi här i Bunkern. Vårt vardagsrum (eller ”salong”, som Dottern säger), står i princip färdigt vad gäller väggar och möblemang. Fint va?

Soffgrupp från Bukowskis, resten krigsbyte från Tyskland.

Jag narras naturligtvis. Bilden visar en interiör från Göthlinska Gården här i Nora, ett borgarhem från senare hälften av 1800-talet. Den välbärgade familjen Göthlin flyttade in år 1885. Huset och dess inredning är bevarat exakt så som det såg ut när den sista familjemedlemmen, dottern Ingrid Göthlin, bodde här. Här finns prov på Fröken Ingrids stora intresse, porslinsmålning men också konst, fotografier, möbler, leksaker och prydnadsföremål daterade från 1600-talet och framåt.

Nej, vårt vardagsrum – som på planeringsstadiet var tänkt att andas 50-tal från början till slut – rymmer numera en eklektisk samling av traderakap och blocketfynd vi finner tröst att sjunka ner i när blotta tanken på en skakig elcentral, en av ålder svårt försvagad oljepanna och en lynnig varmvattenberedare bara blir för mycket. Bilder kanske kommer så småningom.

43 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Haiku

Björklöv drar åt grönt

Men skriket tystar trasten

Routern har lagt av

 

42 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD

Marschmusik

I samband med en längre tids konvalescens för drygt tio år sedan, då jag under en period var belagd med totalt träningsförbud, började jag promenera. Dels för att få någon form av motion (mitt midjemått, som alltid antytt ett stort och levande intresse för god mat – samt ett och annat glas till den – hotade att anta rent gargantuanska proportioner), dels för att denna mitt livs första sjukskrivning gjorde mig oerhört rastlös. Så jag promenerade. Ganska fantasilöst, om man ser till valet av promenadstråk.

Väl där gick jag två varv runt den stora, inbjudande men ack så ankskitsstinkande dammen innan jag gick samma väg hem.

Vid den här tiden var jag nämligen bosatt i Malmö, som inte för intet är känd som parkernas stad, och min slinga gick från Triangel(e)n via Konsthallen till Pildammsparken. Väl där gick jag två varv runt den stora, inbjudande men ack så ankskitsstinkande dammen innan jag gick samma väg hem. I ur och skur, varje dag, utan variation. För variationen tillhandahölls av min kära gamla slitvarg till iPod. Moby, KT Tunstall, Detroit Cobras, Aimee Mann, samt inte minst Morrissey ackompanjerade mina vandringar.

3rd Generation Apple iPod. (Bild: Ilmari Karonen)

Den här vanan höll i när jag något år senare flyttade till Stockholm och Vasastan. Promenaderna hade i och för sig mer fått karaktären av powerwalks, och de gamla favoriterna (utom möjligen Morrissey) hade fått ge vika för Veronica Maggio, Duffy och direkt stockholmsnostalgi som Reeperbahn och Monica Z. Pildammsvarvet fick sin motsvarighet i Hagaparken; jag tog för vana att gå Brunnsviken runt – drygt 12 km – och emellanåt, när jag gick i parkens skogigaste del plockade jag lurarna ur öronen och njöt av den relativa tystnaden. ”Relativa”, då ljudet från E4:ans norrgående sträckning fungerade som en ständig ljudkuliss. Men kisade man med öronen kunde man låtsas att det var forsens brus man hörde.

Hagbydammen. På spottavstånd från Bunkern.

Här i Nora har jag för avsikt att återuppta den goda vanan, nu när våren slutligen tycks ha kommit för att stanna. Ett bra sätt att lära känna en ny liten stad, och med iPoden utbytt mot en spotifybestyckad iPhone kan jag till och med ge lite nyare musik en chans. Och i det fall Silvana Imam känns alltför uppfordrande, Volbeat för stökiga eller Laleh för mycket sig själv kan jag även här fimpa musiken, plocka ut lurarna och njuta av bruset istället. Skulle jag någon gång längta tillbaka till Stockholm kan jag alltid blunda och låtsas att ljudet kommer från E4:an, och inte från vårfloden som landar i Hagbydammen.

41 av 100 i #Blogg100

I morgon: TBD