Jag har mer eller mindre tillbringat dagen i bilen. Dags för service av den bättre begagnade Volvo XC70 Hustrun förvärvade inför vår flytt. Så, med siktet inställt på Bilia i Köping styrde jag ut i morse, kom så småningom fram, checkade in och tillbringade sedan en dryg timme pendlande fram och åter mellan två stationer: gratiskaffet och herrtoaletten.
Nåväl, så småningom kom jag iväg, men inte utan några ångestframkallande ord på vägen från mekanikern: ”Sådärja. Fast bromsklossarna bak bör du byta snart. Det blir ju lätt så med automatare. Och så har du nåt missljud i motorn. På vänstersidan, vid generatorn. Svårt att säga vad det är utan att riva den. Men det lär ju visa sig.”
”Trevlig helg själv, motherf*cker”, sa jag så klart inte.
”Trevlig helg själv, motherf*cker”, sa jag så klart inte. Man är ju väluppfostrad. Nej, jag svalde förtreten och körde hem igen medan jag fann någorlunda tröst i att tjejlyssna på Going up the country i Cyndee Peters version. Under lång tid, svårt religiös som hon var/är, framträdde Ms. Peters i princip bara i kyrkor, med andliga sånger. Sen flyttade hon tillbaka till USA, till New York City närmare bestämt. Men så plötsligt – 9 januari 2015 – stod hon på scen tillsammans med Augustifamiljen i På Spåret och framförde den ovan nämnda, högst profana låten. Och hon regerar, kort och gott.
Bonus: Cyndee gjorde Peace Train också. Nästan lika bra.
Nr 18 av 100 i #Blogg100
I morgon: Vårsådd
