Naturromantik

Jag har aldrig varit någon skogsmulletyp. Min uppfattning om en perfekt naturupplevelse kan summeras med tre nyckelord: BBC-produktion. TV-soffa. Glass. David Attenborough eller Lena Liljeborg får gärna agera ciceron.

OK, på senare år har jag möjligen svängt lite – det rent estetiska med storslagen natur upplevs ofta bäst live på plats, oavsett om vi pratar fjällvärld, Haväng på Österlen, eller Big Sur i Kalifornien. Men det här att kliva ut i skogen, där det alltid är blött och kallt alternativt bara kvavt och fullt av mygg, i akt och mening att plocka lingon eller fjällskivling eller vad det nu kan vara, och göra vågen över en hög med harskit, det har aldrig lockat mig.

fjaril

Väl där fick jag ansiktet insmetat med niveakräm innan jag spökades ut i galonbralla, stickig tröja samt plasthink och släpades med ut i skogen.

Möjligtvis är det barndomsminnena som spökar – som sexåring tvingades jag med till mormor och morfars lantställe i Roslagen i princip varje helg. Väl där fick jag ansiktet insmetat med niveakräm innan jag spökades ut i galonbralla, stickig tröja samt plasthink och släpades med ut i skogen. Ingen höjdare. Det enda jag egentligen minns av själva svampplockandet var en far som högröd i ansiktet svor över att jag trampade ner murklorna jag aldrig såg.

Två kvällar senare joggade en räv förbi, till synes lika obesvärat. Fauna in your face, liksom.

Nu har jag dock kommit lite närmare naturen, alldeles oavsett om jag gillar det eller inte. Vi bor (som jag nogsamt och oförtröttligt påpekar) i en liten men dock stad och har naturen inpå knuten. På alla sätt. Härom kvällen, när jag satt och jobbade ganska sent, sträckte jag på nacken och lät blicken vandra ut genom fönstret. Den utsikten är i allmänhet inte särskilt dramatisk; en ordinär, enkelriktad villagata komplett med gatubelysning och välskötta oxelhäckar, men just den här gången befolkades scenen även av två rådjur. Två rådjur som spatserade fram längs gatan på ett så avslappnat sätt att en får söka sig till Skansens rent vegetativa ponnyhästar för att se något liknande. Två kvällar senare joggade en räv förbi, till synes lika obesvärat. Fauna in your face, liksom. Häftigt. Och lite förvirrande.

Så jag hoppas ni ursäktar mig när jag väljer att faktiskt publicera en bild av det tredje naturfenomenet jag upplevt på kort tid: årets första fjäril, som jag påpassligt lyckades föreviga med min iPhone igår. Snödropparna följer med som bonus. Om inte annat bidrar de små raringarna till att ytterligare öka på banaliteten i mina iakttagelser.

Nr 16 av 100 i #Blogg100

I morgon: Senaste nytt

Annonser

Författare: peranchor

Här brukade det stå: ”Mat, media, vin (inte nödvändigtvis i den ordningen) är vad som får min jord att snurra.” Det var då det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s